Foto: Stina Kallin

Berit tog ansvar för trädgården och Anders för huset. Att försöka bli klara samtidigt blev till en tävling mellan dem.

Av: Stina Kallin
Artikeln har tidigare publicerats i
Timmerhus & interiör nr 1-2010

FÄRDEN FRAM TILL WÄSTERGÅRDEN  i Liden väster om Sundsvall går längs med Indalsälvens svindlande vackra dalgång. Åkara och ängar sluttar brant ned mot älven och man kan inte låta bli att fundera över hur obekvämt livet måste vara för de kor och hästar som betar på de tvärbranta sluttningarna.
__Berit och Anders Wästfelt tar emot i den prunkande trädgår­den. En rustik trädgårdsmöbel är placerad under ett stort träd, kaffet doftar gott och allt är solig som­marro. De hinner precis komma igång med att berätta om sitt hus när ett mäktigt åskväder rullar in från väst. Allt blir mörkt och snart vräker regnet ner och piskar gruset på gårdsplanen. Vi flyr in i huset och tittar snopet ut mot det som nyss var en vacker utsikt mot Lidens gamla medeltida kyrka. I flaggstången slokar flaggan som en blöt trasa. Berit berättar att flaggan är deras tecken till gäster att caféet är öppen och att de är välkomna att besöka såväl hus som trädgård.

 

Närmsta granne är Lidens medeltida kyrka.

Foto: Stina Kallin
Anders på förstukvisten till huset innan det plockades ned. Foto: Privat

— Det var så att varje gång Berit befann sig i den del av träd­ gården som vetter mot kyrkan kom det folk och frågade om de kunde få titta på huset och trädgården. Det kunde vi ju inte neka dem, så då bestämde vi oss för att öppna ett trädgårdscafé, berättar Anders. Vi har tidigare drivit ett mindre hotell, numera Wärdshuset Liden, och älskar att träffa nya männis­kor, så det kändes helt naturligt
för oss. Nu kan besökarna köpa kaffe och hembakat bröd, serverat i en korg, och sätta sig var de vill i trädgården.
__Just den här dagen är trädgår­den ett något blött tillhåll, men det hindrar inte husets besökare.

Människor kommer i spridda grupper och blir välkomnade in i huset. Anders organiserar raskt en rundtur inne i själva huset och berättar med inlevelse om platsens historia och arbetet med att sätta upp Wästergården.

PLATSEN DÄR WÄSTERGÅRDEN nu tro­nar på en sluttning ovanför Lidens gamla kyrka är väl vald. Huset lig­ger i söderläge på sluttningen ned mot älven. I skogsbrynet bakom huset finns en naturlig källa där det går att hämta vatten året om. Att ha en källa med vatten nära huset var viktigt förr och den har troligen använts i 1000 år. Även i dag får Wästergården vattnet från denna källa.
__ På medeltiden började den katolska kyrkan att kristna även den norra delen av Sverige. Det kom Benediktin­munkar från Europa som agerade byggmästare och byggde stenkyrkor som den i Liden. Kyrkan stod för makt och rikedom. Man kom till Norrland för att kristna folket och därmed kunde man göra bra affärer. På detta sätt skaffade sig kyrkorna rika hem­man. Bönderna i bygden betalade årligen ett tionde av sin skörd till kyrkan. Överskot­tet av skörden såldes. Varorna transporterades på Indalsälven till kusten för att fraktas vidare till uppköparna.
__När skogsbruket utvecklades under 1800­talet växte befolk­ningen i Liden. Då blev den gamla kyrkan för liten. Den tömdes på allt värdefullt och fick förfalla. Lidenborna byggde en ny kyrka på 1800­talet, på den plats där den nya byn växte fram. Samtidigt flyttades prästgården för att ligga närmare den nya kyrkan.

Anders gjorde en rekonstruktionsteckning av det gamla huset för att få en bild av hur det såg ut innan det byggdes till 1864.

På en karta från 1702 syns tomten utmärkt som ett ”kyrkbord”, alltså kyrkans egendom av kyrka, prästbostad, skog och jordbruksmark.Till höger om det gula fältet står den gamla prästgården på samma plats där Wästergården nu är uppbyggd. De gula fälten tillhör Wästergården.

Anders står på den nya förstukvisten och berättar om huset för en ny grupp besökare. Foto: Stina Kallin

Jon-Andersgården
Huset är ursprungligen byggt omkring år 1700 på en gård i Baggböle som gått i arv i rakt nedstigande led sedan 1600-talet. Det är byggt som ett korshus om 144 kvm i två våningar. I korshus timrades innerväggarna i bottenvåningen som ett oregelbundet kors och i korsetscentrum placerades husets enda murstock. Korshuset byggdes på platsen för ett tidigare hus och hade en källare som var från början av 1500-talet. Huset byggdes till år 1864 med en ny huskropp på 9x8 meter, och fönstren byttes ut. Man tog bort hela det gamla taket och byggde ett nytt som sträckte sig över hela byggnaden. På det viset fick man en ståtlig mangårdsbyggnad på 18x9 meter. Mycket i huset var målat i blått och det kallades därför för ”Den blå gården”. Blått pigment var dyrt och svårt att få tag på, så det räknades som extra fint.

Där Wästergården nu ligger har det tidigare legat minst två olika prästgårdar. Prästernas önskemål om boende varierade efter tidens gång. Den sista prästgården vid den gamla kyrkan byggdes på 1920-talet åt prästen Lars Hoflin. Han var inspirerad av den blom­ mande nationalromantiken, vän till skaparen av Skansen, och beslöt sig för att rädda den medel­tida kyrkan för framtiden. Hans prästgård förvandlades till ett Gästgiveri när han lämnade gården på 1950­-talet. Berit minns hur hon som barn satt och drack kall saft i gästgiveriets berså. År 1982 brann huset upp.

NÄR BERIT OCH ANDERS bestämde sig för att flytta från Göteborg till Liden, som Berit kommer ifrån, var de intresserade av ett jugendhus, men köpet gick inte att genomföra. Då kom Berit att tänka på tomten där gästgiveriet stått. Damen som ägde den var inte intresserad av att behålla tomten, igenvuxen med sly som den var, så de fick köpa den. På två olika gamla kartor kunde de se att hus alltid varit placerade på samma ställe och det hjälpte dem att bestämma var de skulle placera sitt nya hus.
__Nu gällde det bara att finna ett lämpligt hus. Det hade renoverat en fäbod med flera timmerhus och blivit fascinerade av timmer som byggnadsmaterial. Därför visste de att det var just ett timmerhus de skulle ha. När Berit och Anders flyttade till Liden hyrde de byns gamla Baptistkapell. En dag knackade det på dörren och en av traktens bönder stegade in. Han sa: ”Jag har världens hus för er!” Huset var en gammal Medelpadsgård som låg i Baggböle by, 1 mil öster om Liden.
__ Anders Stjärnberg på Sundsvalls musem hade forskat i husets historia och haft planer på att rädda det men kunde inte få ihop pengar till projektet, så nu skulle bonden elda upp hela ras­ket.

Gamla stolar av norrländsk modell tjänar som extra trädgårdsmöbler. Foto: Stina Kallin

Anders och Berit fann ett hus i mycket dåligt skick. Det hade dragits en ny väg bara några meter framför huset och i farstun bodde det en häst. Alla gamla snick­erier, fönster, dörrar, tak och golv fanns kvar, men var i dåligt skick. Timret i ena knuten var i stor sett uppruttet. De tyckte att atmosfä­ren i huset var fantastisk trots att andra liknade det vid ett råttbo. De bestämde sig för att köpa gården.
__ Bonden skrattade gott åt deras planer och sa att de var helt galna.

ATT DOKUMENTERA DET gamla huset blev ett styvt jobb. De kunde mycket om båtar men inget om timmerhus, men lärde sig under arbetets gång.
— Något som fascinerade mig var hur mycket material som återanvänts i huset och hur man hela tiden arbetat med och inte emot materialet. Det var ett himla jobb att hålla reda på alla spikar, lister och plankor, berättar Anders. Det gamla huset hade en standard som väl låg 1800­-talet närmast, och riktigt så gammaldags ville vi inte bo. Vi beslöt att inte sätta ”ostkupa” över huset.
__ Därför har de gamla handmå­lade tapeterna tagits tillvara men inte satts upp igen, murstockarna är nu borta och istället värms huset med bergvärme. När man sätter upp ett gammalt hus räknas det som ett nybygge . Därför kommer de gamla eldstäderna att förses med moderna rökkanaler i stål i stället för de gamla murstock­arna. Alla badrum och toaletter är byggda efter dagens krav, eftersom huset inte hade några sådana utrymmen. En moster till Anders flyttade med dem till Liden. Där­för gjordes en ”egen lägenhet” i en del av huset som därmed fick två moderna kök och badrum.

Gamla stolar av norrländsk modell tjänar som extra trädgårdsmöbler. Foto: Stina Kallin

Pigkammarens gamla dörr har kvar sina beslag.

Trappan som leder till övervåningen är helt i originalskick. Den har fått behålla sin dova blå färg.

Berits kunskap och intresse för textilier syns överallt i huset. Många fönster har handbroderade gardiner i finaste linne.

Berit försökte länge få fram den skimrande blå färgton som hallen var målad i, men lyckades inte blanda exakt den nyansen, hon försökte mer än tio gånger men gav tillslut upp och målade hallen ljust grå istället.

En vrakplanka med barometrar på pryder toalettens vägg. Foto: Stina Kallin

HELA PROJEKTET HAR tagit 10 år från det att de köpte tomten. De be­ stämde att trädgård och hus skulle vara färdiga samtidigt och det blev en tävling mellan dem där Berit stod för trädgården och Anders för huset. Han timrade upp stom­men och lade sedan på tegeltaket. Tyngden av taket gjorde att de isärtagna stockarna åter trycktes på plats. Efter drygt ett år hade stom­men tryckts ihop 19 cm på höjden. Så var det dags att sätta tillbaka alla fönster, dörrar, golv och tak. På hösten 2008 kunde de äntligen flytta in, och de tycker att de bor på den vackraste platsen på jorden.
— Vi hoppas att våra barn eller barnbarn vill ta över det här huset. Om inte, gråter vi inte över detta, för arbetet med hus och trädgård har gett oss stor glädje genom åren och vi njuter fortfarande av huset varje dag.

Väggarna i hallens lilla gästtoalett är klädda med återanvänd fasadpanel, något Anders länge drömt om. Foto: Stina Kallin

Det gamla skurhålet i golvet finns kvar, i det kan man se sanden som ligger som ett extra värmemagasin mellan betongplattans värmeslingor och de gamla golvbräderna.

Det bodde en häst i hallen så golvet var helt förstört. Det nya golvet är lagt av de bästa tegelstenarna från den gamla murstocken. En del stenar har bilder och meddelanden inristade.

Den gamla porten har flyttats in i vindfånget och har fått behålla sina gamla beslag. Anders har gjort ett nytt par ytterdörrar av gamla dörrar.

ANDERS GICK EN KURS för att lära sig renovera de gamla fönstren. Han gav varje fönster ett nummer på en ritning över huset och märkte fönstren med det numret. Sedan ritade han in alla fönstrets detaljer på en skiss, plockade isär hela fönstret och bytte de delar som var dåliga, passade in och satte ihop delarna igen. Alla fönster har målats ett varv med linoljefärg och ska målas igen. Det var bara husets kamrar som hade fönster med innanbågar, så Anders har snickrat nya innanbå­gar av gamla och satt i gammalt glas. Han har lagt till en list mitt i fönstret som bågen kan fästa mot och fäst modern tätningslist på listen mot innanbågen. Ytterbå­ gen har inga tätningslister för att kunna ventilera och motverka kondens. Man ska kunna sticka in en tumstock i springan mellan ytterbågen och karmen, det kal­ las för ”Hultaforsmått”. Det är bara en halva av fönstren som är öppningsbar, den andra halvan har bågar fastspikade med hästsko­ söm.

Anders gick en kurs i konsten att renovera gamla fönster innan han tog itu med Wästergårdens fönster. Han numrerade vartenda fönster som sen fick ett eget blad i renoveringspärmen med alla detaljer noga utmärkta.

Anders förklarar husets om- och tillbyggnader för en grupp besökare.

.

Hängrännorna är av trä och målade i samma kulör som knutar och vindskivor.Foto: Stina Kallin
En bit hålkärlslist som avslutning utgör en enkel men effektfull dekor. Foto: Stina Kallin